De är så fruktansvärt tråkigt, hur folk bara kan se till sig själva hela tiden och aldrig till någon annan, de finns lixom inte i huvudet att andra mår dåligt för man är så inriktad på sig själv. Ja förstår inte hur man kan leva så. Att enbart tänka på sig själv.
Man ställer upp, är där dag och natt för vissa, försöker stötta så mycke man kan trotts att man har sina egna bekymmer och problem, så vill man samtidigt vara den som dom kan komma och prata med.

Men de går  till en viss gräns.

Man blir kallad dum för att man försöker hjälpa till. Men de enda man får tillbaka är bara massa skit och just nu känns de som de räcker. Fast samtidigt vill man inte släppa personen eftersom man vet att man förändras, men med vissa kanske de tar väldigt lång tid, men nån gång måste dom ju det.. elr ?

Just nu orkar jag inte hjälpa längre, när dom inte förstår hur livet funkar, man kallar sina närmaste idioter för att dom försöker vara kärleksfulla och göra det bästa för en. Hur kan man göra så.. ?

Jag vet själv hur de va när man va yngre och inte fick göra allting för sina föräldrar, men ja är glad idag att dom har sagt "nej" till många av sakerna ja ville göra.. för vart skulle ja ha varit idag om dom tilllät mig göra allt ? Förmodligen inte här. Och de är det man försöker förklara. Men man är så enveten om att de ska vara på sitt sätt, om man inte får som man vill så blir man tokig.. ja.. men i längden så mår man bättre av det.
Man kan komma in på helt fel vägar, då menar ja inte bara bort från sanningen, utan vägar som handlar om droger, alkohol, våld mm. De är så enkelt.

Jag hoppas verkligen att man kan inse en dag, vad ens föräldrar har gjort för en. Idag inser ja vilka kärleksfulla föräldrar jag har trotts att ja kanske inte tyckte de alla gånger när ja va yngre, men nu uppskattar man det till tusen. Vad hade man gjort utan dom ? Man hade inte haft nån vägledning.

Jag är glad att ja har haft hårda föräldrar som ung och ja HOPPAS att du en dag förstår du också.